Angående integration och exkludering i skolan i Fagersta

INSÄNDARE

Det finns inget som är så smärtsamt som när man ser sitt eget barn lida!
Vissa lidanden har naturliga orsaker som sjukdom till exempel, man gör det man kan som förälder sedan behöver man acceptera resten.

Men när barnets lidande orsakas av en annan människa oavsett ålder blir det inte så lätt att acceptera och det ska man inte heller göra. Jag kan förstå förälderns frustration och uppgivenhet, jag kan bara sätta mig själv i hens plats och tänka mig hur det skulle kännas för mig om mitt barn hade blivit utsatt.

Var ska vi rikta vår kritik och vårt missnöje? Det som händer är inte okej, men problemet behöver lösas! Vissa av oss tycker att det är föräldraskapet som brister, andra tycker att det är skolan som inte tar sitt ansvar och det finns de som skyller på politikernas inkompetens, från att släppa in för många flyktingar till att brista i omhändertagandet och ge rätta förutsättningar.
Alla tre bär ansvaret!

Föräldraskapet brister och anledningen är enkel, den är kulturell. Det är de nedärvda attityderna som man tar med sig från sitt gamla hemland som inte håller i det nya hemlandet, världen ser annorlunda ut för föräldrarna och de behöver nya glasögon. Det tog mig tjugo år innan jag kunde skaffa mina, det behöver inte ta lika lång tid för dem.

Skolan bär minst ansvar i frågan, när skolpersonalen slits mellan att hålla ihop lektionerna och eleverna, blir de maktlösa inför motsägelsefullheten mellan den etiska rollen med att förmedla kunskap och barnens gränslöshet. Skolpersonalen kanske brister i att kunna se att det kanske krävs ett nytt förhållningssätt, nytänk som är mer konsekvent/gränssättande på det ena hållet och förståelse för barnens förvirring från det andra hållet.

Politiken får den största skopan av kritiken! Jag vet att delar av Fagersta kommun har jobbat hårt för att minska avståndet mellan kulturerna, de har enträget försökt öppna kanaler för att hålla ihop familjer och bjuda in dem till en förändring. Jag tycker att det mesta har varit en snabb lösning som inte håller, här behöver vi en standard eller en bruksanvisning, ett program som del av undervisningen som håller i längden, vi kanske inte kan göra skillnad för alla, men för många.

Alla föräldrar vill sina barns bästa, barnens bästa bestäms till en stor del av vilken sorts glasögon föräldrarna har, politikern behöver vara en slipad optiker som anpassar glasögonen efter behoven.

Hassan Chabbani Fagersta

%d bloggare gillar detta: