För drygt 100 år sedan slog spanska sjukan till i Fagersta. Under sommaren 1918 dog minst 50 personer, de flesta var unga, i sjukdomen. Personalen på Vilhelminahemmet arbetade med stor risk för eget liv med att vårda de svåraste fallen.
Två år tidigare hade Västanfors socken, som Fagersta hette då, fått sitt första sjukhus. Det var Fagersta bruk som byggde Vilhelminahemmet främst för att vårda dem som skadats i arbetet på bruket.

1918 bodde det cirka 7400 personer i Västanfors socken. De flesta reste sällan någonstans. Smittan antas ha nått Västanfors med en soldat som kom hem på permission.
I de trånga arbetarbostäderna med dåliga hygieniska förhållanden spreds smittan lätt. Det ledde till mycket allvarliga konsekvenser.
Vilhelminahemmet iordningställdes nu för att ta emot de sjukaste, dels för att vårda men också för att försöka hindra pandemin från att spridas ännu mer.

Det fanns inte tillräckligt med sjuksköterskor eftersom flera av dem som vårdade de sjuka själva smittades.
”Det var stor självuppoffring och plikttrohet som visades av anställda och hjälpsköterskor vid fullgörande av sitt svåra och ansträngande värv”, står att läsa i boken Westanfors Fagersta – Från socken till stad.
På sjukhuset arbetade förutom brukets egen sjuksköterska, två rödakorssystrar, fem hjälpsköterskor, samt en diakonisköterska.
Men alla sjuka fick inte plats där utan måste vårdas hemma. En kommunalsköterska anställdes för att hjälpa till i arbetet med de drabbade.
Huvudansvarig för vården var provinsialläkaren Henning Sandler, som mötte hundratals smittade. Under tre veckor i september 1918 var doktor Sandler tvungen att vara bortrest och den unge medicine licentiaten G. Lundblad vikarierade i Fagersta. Han smittades själv av Spanska sjukan och avled.

Myndigheterna agerade nu kraftfullt i hela landet och utfärdade förbud mot offentliga sammankomster, som bio- och teaterföreställningar, dans, stormöten med mera. Man stängde även skolorna under en månads tid.
Spanska sjukan nådde sin kulmen i Sverige under oktober 1918 och började sedan sakta ebba ut.
I november samma år var första världskriget slut och Västanforsborna såg fram emot ett bättre liv.
Men redan vintern 1919 drabbades socknens invånare av hungersnöd. Det var stor brist på mat. Potatis fanns inte alls att få tag på och det var även ont om mjölk.
Västanforsborna fick äta det som fanns – foderbetor, kålrötter och morötter, det mesta av dålig kvalite.
Många led svårt av näringsbrist och doktor Sandler fick försöka behandla många fall av matsmältningsrubbningar.
Fagersta bruks ledning skänkte stora summor pengar för att köpa in livsmedel utifrån. Man byggde också ett centralkök där arbetarna fick äta bra mat till självkostnadspris.
Eftersom det även blev svårt att få tag på alkohol blev folkhälsan snabbt bättre, framför hos den manliga delen av befolkningen.
Henning Sandler gick i pension 1942 efter att ha arbetat 30 år som skicklig och omtyckt läkare i socknen. Han efterträddes av Ivar Formgren.
Fakta om sjukdomen/
Spanska sjukan skördade flest liv bland unga vuxna som i övrigt var fullt friska. En stor andel dog av lungödem och blödningar i lungvävnaden, svår bronkiolit och alveolit.
Det dröjde 80 år innan den svenskfödde Johan Hultin 1998 hämtade prover med välbehållna virus från lungvävnaden i en kvinna som dött 1918.
Kroppen hade bevarats i permafrosten i Alaska. Undersökningar visade att det är ett influensavirus av typ A och ytgenerna är av typ H1N1, vilket bekräftade att spanska sjukan var en fågelinfluensa, den mest dödliga som drabbat världen.
Influensapandemier är klassat som det näst största hotet mot mänskligheten efter miljöförstöringen.
Ola Wahlsten

































































































































