INSÄNDARE
Under mitt vuxna liv har jag hört talas om ”människorna i Mellanöstern” – hur de påstås välja sina ledare och hur deras lojalitet sägs förblinda deras omdöme. Ett språk som reducerar människor till instinkt, flock och blind tro.
Samma mönster återkommer i Sverige när ”vissa” talar om invandrare som valboskap.
Det är inte bara ett nedsättande språkbruk. Det är ett försök att beröva människor deras fria vilja.
Det som ofta glöms bort är att en anledning till att många sökte sig till Sverige var möjligheten att själva välja tänka, tro och rösta utan att någon annan bestämmer åt dem.
Men narrativet har i dag blivit ett krig i sig. Informationen anpassas för att väcka känslor, skapa rädsla och forma opinioner. Flocken finns inte bara någonstans där borta. Den kan växa inom oss alla.
Vi talar gärna om ”valboskap” när vi beskriver människor i mindre demokratiska samhällen. Men samma mekanismer finns också i demokratier som gärna betraktar sig själva som upplysta. Människan är inte immun mot flockens logik bara för att hon har en valsedel i handen.
Vi kan se hur människor ibland röstar utifrån identitet, tillhörighet och lojalitet. Kurder sluter sig bakom kurdiska kandidater. Araber splittras mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Andra röstar utifrån klass, religion eller kulturell tillhörighet.
Betyder det att deras val saknar övertygelse? Nej, inte nödvändigtvis. Men det är värt att fråga hur mycket av våra politiska val som grundas i genomtänkta idéer och hur mycket som styrs av vilka vi känner oss hemma hos.
Samtidigt finns en annan sida.
Partier som bygger sin politik på att begränsa, utvisa och skilja människor åt utifrån föreställningar om vem som är ”infödd svensk” och vem som är ”nysvensk” pratar om ras och svensk essens.
Det är kanske där den verkliga frågan finns.
Inte vem som är valboskap och vem som inte är det, utan hur lätt vi alla kan bli det.
För mig är detta en påminnelse om människans bräcklighet, och om hur skickliga maktsökare kan utnyttja våra hopp, vår rädsla och vår längtan efter tillhörighet för att nå sina egna mål.
Och där, någonstans mellan rädslan och tillhörigheten, börjar vi förlora det som demokratin egentligen gav oss:
rätten att tänka själva.
En väljare bland flocken