INSÄNDARE
Det här är till er. Till lärarna på berörda skolor.
Efter det som hände i Fagersta i fredags har vi hört mycket.
Vi har hört om eleverna.
Om de drabbade.
Om förövaren.
Om polis och räddningstjänst.
Om chocken, sorgen och det ofattbara som hände.
Och vi ska prata om det. Vi ska prata om barnen och ungdomarna som aldrig skulle behövt uppleva det här. Vi ska prata om flickan som aldrig kommer att vakna upp och gå till skolan igen. Vi ska prata om alla som på något sätt drabbades.
Men mitt i allt detta finns en grupp människor som jag tycker att det pratas alldeles för lite om.
Lärarna.
Ni som gick till jobbet en helt vanlig dag och plötsligt befann er i något som ingen människa ska behöva uppleva.
Ni som fick se och höra saker som kanske kommer att följa med er resten utav livet.
Ni som var rädda.
Ni som kanske grät.
Ni som kanske inte ens hann förstå vad som hände innan ni behövde agera för det fanns elever som behövde er.
Och ni gjorde allt det som ni alltid gör.
Ni fanns där.
Ni skyddade.
Ni tröstade.
Ni höll om.
Ni lugnade.
Ni försökte skapa trygghet när världen runt omkring inte längre kändes trygg.
Och när det allra värsta var över kunde ni inte bara lägga det bakom er. Ni kunde inte bara stänga av.
För där fanns elever som behövde komma tillbaka. Elever som behövde en trygg vuxen. Elever som behövde någon som sa ” jag finns här.”
Och kanske är det just det som gör er insats så otroligt viktig.
För polis och räddningstjänst kan lämna platsen när insatsen är över.
Men ni?
Ni behöver stanna kvar.
Ni behövde komma tillbaka till samma korridorer, samma klassrum och samma elever. Och ni ska försöka hitta tillbaka till en vardag som plötsligt förändrats för alltid.
Samtidigt som ni själva behöver hitta tillbaka.
Två dagar. Sedan skulle ni möta allt igen. Jag kan inte låta bli att tänka på hur många av er som kanske fortfarande hade tårarna kvar i ögonen när ni klev in igenom skolans dörrar.
Hur många som kanske själva behövde någon som frågade ”hur mår du?”
Men istället blev det ni som frågade eleverna.
Det är en bild jag tycker att vi behöver bära med oss.För bakom varje elev som fick en kram fanns en lärare som gav den.
Bakom varje elev som blev lugnad fanns en vuxen som försökte vara lugn.
Bakom varje barn som fick känna sig tryggare fanns någon som kanske själv var livrädd.
Ni var också där.
Ni såg också.
Ni kände också.
Ni drabbades också.
Och ändå stod ni kvar.
Det här är inte skrivet för att ta något ifrån någon annan. Det är inte en tävling om vem som drabbats mest. Det är bara en påminnelse om att det också finns människor bakom ordet ”skolpersonal”.
Människor med hjärtan.
Människor med familjer som väntade hemma.
Människor som också blev rädda.
Människor som också behöver få gråta.
Människor som också behöver få hjälp att bearbeta.
Och människor som förtjänar ett tack.
Så tack!
Tack för att ni tog hand om barnen när de var rädda.
Tack för att ni höll ihop när ni själva kanske höll på att gå sönder.
Tack för att ni fanns där.
Tack för att ni fortfarande finns där.
Och tack för att ni varje dag väljer ett yrke där ni inte bara lär barnen saker- utan också är några av de viktigaste vuxna de har.
Jag hoppas att ni vet att det ni gjorde inte gick obemärkt förbi.
Jag hoppas att ni vet att vi ser er.
Och jag hoppas också att någon också ser till er nu för ni ska inte behöva vara starka hela tiden. Ibland behöver den som tröstar få bli tröstad.
Så till alla lärare, elevassistenter och annan skolpersonal:
Vi ser er
Vi tänker på er
Vi är stolta över er
Tack!
Ni stod kvar och det kommer aldrig vara något litet.
Lizette Nordström