Per-Arne Bengtsson: Gympa för själen

KRÖNIKA

Häromdagen besökte jag en 94-åring och hans skrivbord var belamrat med tidningar, böcker, papper både högt och lågt. Anledningen var att han höll på med ett forskningsprojekt som vid hans ålder ännu inte var avslutat.

Han satt i sin rullstol med en åldrad kropp men hans sinne var ungt och spänstigt i både tankar, känslor och kreativitet. Själen är ung fast kroppen den bor i är gammal som ett ruckel men fungerar bra ändå som bostad till själen. Så såg han på saken och jag delade det med honom. Själen är ung fast kroppen har sitt åldrande, men gäller det alla?

När människor passerar gränsen för 50 drabbas de av en explosiv kris som kallas för Vasaloppssyndromet. Det innebär att vederbörande skall bevisa inför sig själv att det inte finns några spår på åldrande eller förminskning. Tillvaron är full av potens, möjligheter och drömmar och det är bara att sätta fart. Träna som en blådåre och ta sitt första Vasalopp, sedan är det bara till att köra på och få sin Svenska Klassiker. Alltså träna för att kroppen skall må bra, träna för att framkalla ”feel god feelings” visa på styrka och inte på en begynnande försvagning av åldersskäl.

Därför för vi en kamp mot den natur som vi är en del av och industrin som vill hjälpa oss växer oss över huvudet. Vi försöker dölja skavankerna med förskönande krämer, trender och manér. Allt sitter liksom ihop och det behövs ingen större analysförmåga för att inse att den nya religionen i vårt land heter ”träningsfixeringen.”
Nya tempel växer upp som svampar ur jorden för att tillfredsställa vårt behov av tro på de nya gudarna som mäter allt i prestation med tid, höjder, puls och uthållighet in till det extrema.

Ja, om det ändå kunde hjälpa vår klena tro på mänskligheten? Vad fattas? Något som en människa kan brinna för? Min 94-åring brinner för att få utforska det som ännu väntar på att bli utforskat, men han är unik som fortfarande vågar tro på sin betydelse vid denna ålder. Att ha något ogjort som måste göras innan det blir för sent och resan går vidare in i döden.

Att möta den glöden sprider glädje till andra och tillförsikt. Ändå ger de flesta upp gällande den egna själen och låter livet passera förbi utan att beröras av vad som händer. Åren går och det blir en likgiltighet som lägger sig som ett filter. Det blir som tonåringarna som ”hänger på” för att se vad som händer. Vi vuxna laddar oss med chips och sjunker ner i fåtöljen för att följa en polisserie där en hjälte alltid ordnar upp det så att vi kan sova lugnt även den natten.

Kanske saknar människan i vår välfärd något att brinna för och framför allt att kämpa för.
Jag tror det och det finns otroligt mycket att kämpa för i en tid med avhumanisering då människan städar bort sig själv och sin egen mänsklighet. Det som krävs är att medborgarna får en disciplin att sitta ner 20 minuter varje dag för att träna själsgympa. Att se vad varje dag har ”berikat mitt liv” och vad som har bestulit mitt liv och energi.

Den som vill själavårda sig själv kommer då att välja bort och välja till det som kan få livslågan att brinna. Att få kraft är att bli någon inför sig själv och förstå sina motiv till de egna handlingarna. Först då är vi människor som har en själ som bor i vår kropp. Själen är mera som ett skyggt rådjur i skogskanten än en stålbehållare för de osårbara. Att möta sin sårbarhet är ändå den bästa medicinen att hålla sig själv levande livet ut.

Per-Arne Bengtsson

%d bloggare gillar detta: