Debatt: ”I Fagersta finns ingen vård att få!”

Det här är historien om min far Veijo Moilanen, som drabbades av cancer och fick illusionen om den goda vården och det fina omhändertagandet krossad under sista halvåret av sitt liv.
”I Fagersta finns ingen vård”, konstaterade han uppgivet, skriver Mikael Moilanen i den här debattartikeln.

Farsan var ett fysiskt fenomen – som 82-åring gick han 20 kilometer upp på Fulufjället i Dalarna och plockade hjortron. Men 2021 på vårkanten fick han smärtor på vänster sida i bröstet och på sjukhuset i Fagersta trodde man att han sträckt sig när han skottat snö.
Smärtorna i bröstet blev värre och på försommaren sökte han igen. I augusti fick han domen: Lungcancer, som spridit sig från en modertumör som man aldrig hittade.
Den gick inte att operera eller stråla och vid det laget var farsan i så dålig kondition att cellgifter inte gick att sätta in.

Detta blev startskottet för en fruktansvärd tid, där vi anhöriga fick kämpa med näbbar och klor för att få till de mest självklara grejerna.
Veijos smärtor var så svåra att han var tvungen att gå upp på nätterna. För att kunna vara kvar hemma och inte sabotera sambons nattsömn, ville han ha en säng att ställa i vardagsrummet. Det skulle vara med ställbar rygg, eftersom det lindrade smärtor.
Nej, sa kommunens byråkrati. Sängen ska stå i sovrummet, annars hjälper kommunen inte till.

Okej, vi köpte en säng och en madrass. Men det behövdes en tryckavlastande madrass mot smärtorna. Svaret blev att sådana bara kunde beställas på torsdagar – och att det sedan var leveranstid på madrasserna.
På de lägre tjänstemannanivåerna hade man ingen snabb lösning på problemet. Jag tvingades kontakta socialnämndens ordförande och den högsta tjänsteman jag kunde få tag i på socialförvaltningen i Fagersta – först då förmådde man gräva fram en tryckavlastande madrass som vi fick låna från serviceboendet Malmen.

Smärtlindringen fungerade inte i hemmet och Veijo lades in på en avdelning på Fagersta lasarett. Man försökte hitta doser med mediciner som höll smärtan borta men utan att han blev förgiftad av preparaten.
Medicineringen lyckades inte utan farsan klagade ständigt över kraftiga smärtor.

”Har du berättat att du har ont och bett om mer medicin”? frågade jag.

”Ja, det har jag. De svarade: ”Ont, nej det kan du inte ha”, svarade farsan.

En fredagkväll beviljades han plötsligt permission från avdelningen. Det var mot löfte att han skulle få komma tillbaka om smärtorna blev svåra.
Klockan 23.15 den kvällen slog farsan larm om outhärdliga smärtor.

”Du måste tillbaka till lasarettet”, sa jag.

”De vägrar ta emot mig”,svarade han.

”Du får ringa efter ambulans – då blir de tvingade att ta emot dig”, sa jag.

När ambulansen anlände till hemmet i Fagersta vägrade avdelningen på Fagersta lasarett fortfarande att ta emot farsan. De ville dirigera ambulansen till Köping.
Men ambulanspersonalen vägrade den ordern och till slut fick farsan komma tillbaka till vårdavdelningen.
Vid ett stormöte som jag begärde att få vara med på med inblandad personal på kommunen och sjukhuset, beklagade man sig:
”Det blev inte bra, det där”. Och så slog man ut med armarna.

Under den här tiden tjatades det ivrigt om att farsan skulle vårdas på en avdelning på servicehuset Malmen. Men på stormötet nåddes en överenskommelse. Veijo Moilanen skulle inte skrivas ut från lasarettet innan han var smärtfri.
Det gick bara några dagar och sedan ansåg den medicinska ledningen på Fagersta lasarett att han var färdigvårdad. Han skickades till kommunens vårdavdelning.
Efter ett par timmar ringde han och undrade om vi kunde komma dit med kalsonger och andra kläder. Han hade inte fått någonting med sig när han skickades iväg.
Dagen efter ringde han och undrade om vi kunde åka till apoteket och köpa medicin åt honom. Det hade han inte heller fått med sig.

I efterhand kan man konstatera att det inte finns någon samordning alls mellan de olika vårdgivarna. Nu var vi flera anhöriga som lade ned massor med kraft på att kartlägga alla instanser som måste ringas på olika telefontider.

”Hur går de för människor som är så sjuka att de inte orkar själva – och som inte har några anhöriga”? säger min syster Tiina Moilanen Demargne.

Smärtlindringen, som idag sägs vara närmast hundraprocentig, lyckades man inte med i Fagersta.

Farsan var en inbiten socialdemokrat. Vi brukade skoja och säga att även om partiet beslutade att han skulle få båda benen avslagna, så skulle han tåga i första maj-demonstrationen. Han ville påverka inifrån och såg det som en plikt att engagera sig.
När han var som sjukast låg han helt orkeslös och svårt smärtpåverkad i sängen. Det var ett starkt ångestladdat ögonblick när han uppgivet sökte ögonkontakt och konstaterade: ”I Fagersta finns ingen vård.”

Farsan beställde vuxenblöjor för att få en värdig sista tid i livet. Den offentliga vården och omsorgen skickade 600 blöjor.

”Varför skickar ni så många blöjor till en man som är döende?”, frågade jag.

”Vi har de rutinerna”, var svaret.

Till slut insåg vi anhöriga att kompetensen för smärtlindring och ett gott omhändertagande inte finns i Fagersta. Vi lyckades få en plats för farsan på avdelningen för vård i livets slutskede, palliativa enheten i Västerås.
Där fick Veijo Moilanen äntligen adekvat smärtlindring innan han dog den 19 januari.
I efterhand står en sak väldigt klar för mig: Jag avslutar hellre mitt liv själv än hamnar i samma helvete som min far fick genomlida.

Mikael Moilanen

%d bloggare gillar detta: