Att vänta en hel vecka på nästa avsnitt var förr en självklar del av vardagen. Nästan en färdighet man övade upp utan att tänka på det. I dag är den väntan borta och med den kanske också förmågan att bara stå still en stund.
Förut var väntan helt enkelt en del av att leva. En vecka mellan varje avsnitt av en älskad serie. Det gav tid att reflektera, analysera och gissa vad som skulle hända härnäst. Kön till bion på lördagskvällen, utan något att göra förutom att prata med den man stod bredvid eller bara betrakta folk som gick förbi. Bussen som var försenad och ingenting annat att göra än att titta ut genom fönstret en stund. Den sortens väntan krävde ingenting av en mer än att faktiskt vänta och just därför blev den, lite osannolikt, en färdighet man övade upp utan att märka det.
I dag ser det annorlunda ut. Mobilen fyller nästan varje lucka som uppstår oavsett om det är fem minuter mellan två möten eller en längre kö i mataffären. För en del handlar det om att skrolla flödet, medan det för andra handlar om ett parti casino online hos Paf, en snabb nyhetskoll eller ett meddelande som ändå hade kunnat vänta till senare.
Mellanrummen som försvann
Det som verkligen förändrats är inte de långa väntetiderna, utan de korta. Att vänta i telefonkön hos vårdcentralen eller på tåget hem har alltid krävt sitt tålamod. Det som är nytt är att även de allra minsta mellanrummen. Tiden mellan att ett möte tar slut och nästa börjar, några minuter i kassakön eller de sekunder en app tar på sig att ladda. Numera fylls nästan alltid tillfällen med något. Ingen lucka är längre för liten för att plockas upp med en snabb titt på skärmen och många upplever det nästan som en reflex snarare än ett aktivt val.
Skillnaden är subtil men stor. Förr fanns det gott om tomma stunder mitt i en vanlig dag, sekunder och minuter utan särskilt syfte. Då blicken bara fick vandra fritt över ett rum eller ett landskap. I dag är de flesta av de stunderna ockuperade innan man ens hunnit reflektera över att de fanns där. Frågan är inte längre om man har något att göra medan man väntar. Frågan är om man någonsin behöver vänta utan att göra något alls.
Vad händer när hjärnan aldrig får vara ledig?
Det är inte bara en känsla att något gått förlorat. Forskning.sebeskriver hur hjärnan har ett eget ”viloläge” som aktiveras just när vi inte matas med ny information utifrån. Ett tillstånd kopplat till reflektion, minnen och att låta tankarna vandra fritt utan något särskilt mål. Det är i sådana omärkliga pauser, snarare än i den aktiva uppmärksamheten, som en del av hjärnans bearbetning faktiskt tycks ske.
Att varje ledig sekund numera riskerar att fyllas med något digitalt betyder inte nödvändigtvis att vi mår sämre av det, men det väcker en rimlig fråga. Vad gör vi med förmågan att bara vänta om den aldrig längre behöver användas? Kanske är svaret inte att undvika mobilen i varje kö eller mellan varje möte, utan att då och då medvetet låta någon enstaka väntestund få vara precis så tom och långsam som den en gång alltid var.