INSÄNDARE
2016 är året då världens politiska spelregler förändras. Donald Trump skriver in sig i historieböckerna, inte bara som USA:s 45:e president, utan också som en politiker som förändrar det politiska samtalet långt utanför USA:s gränser.
Det mest bekymmersamma är kanske inte en enskild lögn, utan när lögnen blir en politisk metod. Överdrifter, falska påståenden och berättelser upprepas tills de börjar uppfattas som sanning.
När Trump konfronterades med sina osanningar svarade han ungefär: Vad spelar det för roll? Det finns människor som tror på mig.
Det är en farlig tanke. När sanningen blir mindre viktig än vad människor kan förmås att tro förändras själva spelplanen för demokratin.
Effekten stannar inte vid USA:s gränser. Lögner, överdrifter, misstänkliggöranden och smutskastning har blivit en del av den politiska verktygslådan.
Även i vårt älskade Sverige har smutskastningen av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ibland fått karaktären av en häxjakt. När politiska ledare och debattörer gång på gång målar ut sina motståndare som ett hot, riskerar orden till slut att bli viktigare än sanningen.
Och här i vårt lilla Fagersta ser vi det i kommentarsfälten. Efter valet har människor kallats idioter för att de röstat ”fel”. Några skriver att de vill lämna Sverige på grund av valresultatet. Man kan fråga sig: Hur kunde vi hamna här? Hur kunde politiken bli så hård att en annan människas valvinst upplevs som ett skäl att lämna sitt eget land?
Det är en sorglig utveckling. När politiska motsättningar förvandlas till förakt för andra människor riskerar vi att förlora något viktigare än en politisk debatt: vår medmänsklighet.
Man kan självklart kritisera S och V för deras politik. Det är demokratins grund. Men att påstå att S eller V ”vurmar för terrorism” är något helt annat. Att vurma betyder att varmt förespråka eller starkt stödja något. Är det verkligen en rimlig beskrivning av dessa partiers politik? Ett sådant påstående kräver mer än politiskt tyckande.
Här blir Trump-effekten tydlig. När politiken handlar mindre om sakfrågor och mer om att misstänkliggöra motståndaren suddas gränsen mellan kritik och smutskastning ut.
Men jag tror på människors förmåga att tänka själva. Är detta verkligen sant? Är det rimligt? Är det så här vi vill att vårt politiska samtal ska se ut?
Om vi vill värna demokratin behöver vi börja där: med respekt för människors intelligens, med argument i stället för misstänkliggöranden och med saklig debatt i stället för trams.
För demokratin behöver inte att vi tycker lika. Den behöver att vi åtminstone försöker tala sant.
En medborgare som ser ljuset i tunneln