INSÄNDARE
En ung tjej skickade en protest här igår.
En modig och klok ung människa som meddelade att de vuxna sviker. Egentligen skrev hon inte. Hon skrek ut sin frustration och sin sorg över en värld som åtminstone borde vara hederligare.
Jag väljer heder.
Ett ord som blivit märkligt laddat. Heder förknippas med mord, förtryck och hederskultur – ofta med islam och islamism, ibland med högerextremism.
Men heder borde inte tillhöra någon religion eller ideologi. Heder handlar om något mycket enklare: hur vi behandlar varandra när vi faktiskt har makt att göra något annat.
Jag såg en video med Jimmie Åkesson. Han talade om islam som ett hot och om islamiseringen av Sverige.
Att diskutera islam, integration och religiös extremism måste självklart vara möjligt. Men när en hel religion eller grupp människor börjar beskrivas som ett hot händer något annat. Rädslan blir politiskt bränsle. Polariseringen växer. Människor börjar se varandra som ett ”vi” och ett ”de”.
Det för mig till Don Quijote. Mannen som red ut för att bekämpa väderkvarnar, övertygad om att de var jättar.
Det är en gammal mänsklig frestelse: att först bestämma vem fienden är och sedan leta efter bevis för att fienden verkligen finns.
Problemet är att väderkvarnar inte behöver vara jättar för att få verkliga konsekvenser.
När rädslan får fäste börjar vi kräva hårdare tag, mer kontroll och ett allt starkare säkerhetssamhälle. Det som började som retorik blir politik. Politiken blir misstänksamhet. Misstänksamheten skapar avstånd mellan människor.
Och någonstans där riskerar vi att förlora något mycket större än den strid vi trodde att vi kämpade för.
Vårt öppna samhälle.
Det är därför jag återkommer till den unga tjejens protest.
Hon bad egentligen inte om mer rädsla.
Hon bad de vuxna att inte svika.
Kanske är det där heder egentligen hör hemma. Inte i religionen, inte i höger eller vänster, inte heller i vilka som är ”vi” eller ”de”. Utan i vårt ansvar för varandra.
Att vara vuxen i en värld som blivit hårdare borde inte betyda att vi skriker högre än barnen. Det borde betyda att vi lyssnar. Och framför allt att vi vågar fråga:
Är det verkligen jättar vi ser, eller har vi bara börjat slåss mot väderkvarnar?
En orolig Fagerstabo