Carl Åkerberg ägnade en stor del av sitt liv åt att forska om hembygden, samtidigt som han arbetade som både bankkamrer och journalist. Det är hans förtjänst att Fagerstas historia finns nedskriven och som Kent Ramström gjort en hemsida för att berätta om.
Carl Åkerberg föddes 1876 i Västervåla utanför Ängelsberg. När han var ett år gammal flyttade familjen till Wittorpet i Norberg där de fick möjlighet att bruka ett litet torp med några djur. Men eftersom det spökade i torpet ville inte Carls mor bo kvar där så 1881 gick flyttlasset till gruvtrakterna i Meling i Västanfors.
Carl var begåvad och lärde sig läsa långt innan skolstarten, som varade i endast fyra år för de flesta på den tiden. Han hade en medfödd naturlig fallenhet för det skrivna språket.
I en intervju som gjordes till Carl Åkerbergs 70-årsdag 1946 berättade han att han var helt okunnig i språklära. Det var känslan som fick bestämma hur han skulle uttrycka sig i skrift. Och det gjorde han som om han varit en lärd person.
Carl Åkerberg blev en skicklig skribent och den viktigaste hembygdsforskaren i Fagerstas historia.
Carl, som hade sju syskon, började arbeta extra i Melings gruvbackar vid endast sju års ålder och han blev senare anställd som trådsynargesäll, slagg- och tackjärnskörare samt dyskjutare.
Timpenningen var 13 öre.
Han jobbade med lite av varje i sin ungdom, bland annat med att hålla räls ren från snö. Arbetsdagen började klockan 06 och slutade ofta inte förrän 13 timmar senare. Kring sekelskiftet försörjde han sig som stenhuggare och tillsammans med en arbetskamrat byggde han murarna på båda sidor om kanalen nedanför gamla kraftstationen i Västanfors. Han var då även anställd på det nyöppnade Melings bryggeri.
Carl Åkerberg värdesatte friheten att få bestämma över sig själv och sin tillvaro och ville sällan stanna särskilt lång tid på en arbetsplats. 1910 bytte han bana helt och övergick till journalistiken då han blev ortsombud för tidningen Bergslagsbladet. Han var Fagerstas första journalist.
Carl Åkerberg besökte ofta kyrkoherde Södergren som bjöd på kaffe tre gånger om dagen. Prästen gillade Bergslagsbladet ”för det goda papperets skull när jag går på huset”, som han uttryckte det.
Artikelserien Hollingers bygdebrev blev väldigt uppskattad av läsarna, som inte visste att det var Carl Åkerberg, som de ofta träffade i Västanfors centrum, som skrev under pseudonym.
Tidningen ökade sin upplaga väsentligt tack vare Carl Åkerbergs artiklar och krönikor.
Carl var angelägen om att lära sig allt om sin hembygd Västanfors med omnejd. Han lånade böcker skrivna på bygdemål från landsarkivet och satt ofta uppe på nätterna och antecknade för att hinna med allt innan böckerna skulle lämnas tillbaka.
Han ägnade nästan hela sin vakna fritid till hembygdsforskning, och tog bland annat initiativ till att gå ut i skogarna och leta fram de igenvuxna kolerakyrkogårdarna. Han hade stor envishet och målmedvetenhet och gav sig inte förrän han lyckats.
Carl Åkerberg var också duktig på ekonomi och efter första världskrigets slut övertalades han att bli kamrer för Allmänna Sparbankens kontor i Västanfors, samtidigt som han jobbade som journalist på kvällar och helger. En gång satt han och skrev i 26 timmar i sträck.
Carl Åkerberg hade inte ens tid att bilda familj. Han levde för hembygdsföreningen och traktens historia och förblev ungkarl i hela sitt liv. Han dog 1947 och skänkte hela sin värdefulla samling till Västanfors kyrkas arkiv, något som hembygdsföreningen är väldigt tacksam för.
Han lämnade efter sig handskrivna berättelser om en lång rad personer, liksom släktkrönikor, dokument om gruvdriften och hyttor, om brukens historia genom tiderna, och mycket annat som hänt i trakten.
Åtskilliga historieintresserade och släktforskare i Sverige har besökt arkivet för att ta del av Carl Åkerbergs livsverk.
Ola Wahlsten