INSÄNDARE
Riksrevisionens granskning bekräftar det vi länge vetat: lärarlegitimationen skyddar inte mot olämpliga personer i skolan.
Vi som arbetar med våldsutsatta kvinnor har sett män dömda för upprepat våld i nära relationer fortsätta arbeta i skolor – ofta i små kommuner där arbetsgivaren varit fullt medveten om omständigheterna.
Det handlar inte bara om ett systemfel, utan om okunskap och bristande ansvar. Många skolledare förstår inte vad våld i nära relation faktiskt innebär – inte för barns trygghet, inte för skolans värdegrund, och inte för det svek som följer.
De ser en ”trevlig kollega” som haft otur att bli dömd. Vi ser något annat:
Skolledare som förminskar kvinnors vittnesmål.
Som skyddar förövare.
Raserar barns tilltro till vuxenvärlden.
Skolledare som skapar en tystnadskultur och därmed gör sig till en del av eftervåldet.
För eftervåld handlar inte bara om nya övergrepp – utan om att bli misstrodd och tystad. Om att se våldet sakna konsekvens.
Tystnaden är inget annat än ett institutionellt svek som gör att våldet kan fortsätta.
För vad sänder det för signaler till våra barn när vuxna med våldsdomar får fortsätta undervisa utan att någon reagerar?
Nuvarande skydd är dessutom en illusion. Belastningsutdrag visar sällan något om våld i nära relation – och kontrollen bygger på att individen själv lämnar in utdraget. Allvarliga brott kan alltså passera helt obemärkt.
Skolan ska vara en trygg plats. För att uppnå det krävs inte bara behörighet på papper – utan verklig lämplighet. Kunskap om våld i nära relationer måste in i skolans personalpolitik, tillsynssystem och ansvarsnivåer.
Och ja – det kräver mod och integritet. Vilket borde vara en självklar egenskap hos varje skolledare.
Lärare är inte bara kunskapsförmedlare – de är förebilder. Och barn lär sig inte bara av vad vi säger, utan av vad vi accepterar.
Véla