KRÖNIKA
När jag ser och hör den ibland hårda kritiken mot Fagersta som ett tråkigt ställe, känns det som en annan värld än den stad jag växte upp i. Kanske tillhör vi 50- och 60-talister en priviligerad ungdomsgeneration som varken hade mobiler eller sociala medier utan måste träffas live på fritiden.
Jag föddes på Fagersta lasarett och bodde mina första sju år i Meling. Där fanns allt man behövde på 1950-talet – en livsmedelsbutik, en kiosk, en ambulerande buss med dagligvaror, lekpark, isbana och som grädde på moset ett bryggeri som doftade gott. Inget av det finns kvar sedan många år.
Västanfors centrum med sina närmare 50 butiker av alla de slag var en spännande plats dit man åkte med familjen i en Volvo PV på lördagarna för att handla färsk fisk av Sture Vald, fotograferas av den duktige Börje Delin, eller kolla på leksaker hos Lundins. Fanns det några slantar över kunde det bli ett besök på något av Västanfors små fina konditorier.
Mariaskolan hade bra lärare av den gamla stammen och vi fick lära oss att inte skratta åt någon, särskilt inte de som hade dålig mage. Vår storväxta lärarinna hade det och rusade ibland plötligt ut ur klassrummet för att lätta på trycket. Ibland hann hon inte och det var svårt för oss barn att hålla tyst när rummet ekade av en brakskit. De som skrattade mest fick kvarsittning.
I de yngre tonåren var det ungdomsgården i Kolarbyn som gällde. Jag var den ende från Västanfors som höll till där eftersom det var centrum för mitt stora intresse – popmusiken. Mina barndomsvänner började istället hänga på Västanfors IP för att se sina idoler träna, och äta luffare.
Alfagården sköttes av paret Fred och Linnea Ekbäck och bättre föreståndare kan en ungdomsgård inte ha. Alla ungdomar hade stort förtroende för dem och de anordnade musik- och trivselkvällar dit alla var välkomna. Jag minns inte att det någonsin var något bråk där.
Jag hade förmånen att få följa med ner i källaren där stadens pop- och rockmusiker höll till i små utrymmen och repade inför sina spelningar i Folkets park och vid Eskiln. De tog det på största allvar fastän de aldrig fick betalt. Poängen var att få spela och visa upp sig.
På 60-talet hade handlarna i Fagersta en mycket aktiv förening som anordnade trivselkvällar varje tisdagskväll om somrarna.
Det kom massor med folk för att se uppträdanden, tävlingar och annat där småföretagarna varje kväll skänkte priser för tiotusentals kronor i dagens penningvärde. En transistorradio från Kjells radio och TV för 295 kronor betingade ett värde av 3 000. Sånt var dyrt på den tiden.
I samma veva, kring mitten av 60-talet vällde den engelska popvågen in över Sverige och i Fagersta fanns en mycket lyhörd politiker – socialdemokraten Gösta Andersson som var drätselkammarens ordförande på sin fritid på den tid då staden växte som mest. I dag kallas hans tjänst kommunalråd och betalas med närmare en miljon kronor per år.
Gösta Andersson var omtyckt och hans egentliga jobb var att sköta Folkets hus och park där han kontrakterade alla de storheter som erbjöds parken – engelska The Kinks och The Hollies, amerikanska Osmond Brothers och givetvis de största svenska stjärnorna som Hep Stars, Tages, Shanes, Ola & Janglers, The Mascots och många fler.
Vi köade länge i långa rader för att få komma in och hade flera fantastiskt roliga år i och runt Fagerstaparken, som också bjöd på tivoli och diverse uppträdanden av allt från dödsföraktande lindansare och djävulsryttare på motorcyklar i en stålkula, till ormtjusare och exotiska streapteasedansöser. Där några ibland var lokala förmågor som tivolit raggat upp utanför Georgssons korvkiosk eller IP.
Ola Wahlsten
Redaktör
