TILLBAKABLICK
I slutet av 1800-talet drabbades Västanfors socken, som Fagersta hette då, av en lungsotsepedemi. Många dog i sjukdomen eftersom ingen visste hur den skulle behandlas. I desperation anlitades kvacksalvare för att få stopp på dödsfallen.
Västanfors fick sin första läkare 1896, doktor E. Hildebrand. Han gjorde sitt bästa för att behandla arbetsskador och sjukdomar, men utan läkemedel var han maktlös mot lungtuberkulos. Myndigheterna anlitade i desperation flera bluffmakare för att få stopp på dödligheten i lungsoten, som den kallades då. En försökte med elchocker och stenhård massage och en annan med smält bly.
Det rådde stor trångboddhet bland arbetarfamiljerna på den här tiden. Många stora barnfamiljer levde i ett enda rum med kokvrå och de sanitära och hygieniska förhållandena var undermåliga. Dessutom fanns en tradition att inte vädra ut bostäderna.
Trångboddheten gjorde att sjukdomar lätt spreds. En vanlig sjukdom var diareer, ofta orsakade av dåligt dricksvatten, samt att svagdricka förvarades för länge i rumstemperatur. Den jäste och surnade.
1897 avled åtta personer i socknen av lungtuberkulos. Läkaren hade ingen bot och myndigheterna ville försöka med alternativ medicin. Därför anlitades en “sjukvårdssoldat” från Söderbärke. Hans udda metoder var att ge kraftiga elstötar och hård massage. Naturligtvis lyckades inte denna kvacksalvare bota en enda.
Året efter avled 33 personer av TBC. Flera av dem var gästande järnvägsarbetare som inkvarterats hos ortsbefolkningen. 1899 dog 16 personer av lungsot, och under sekelskiftesåret miste 25 Västanforsbor livet i lungsjukdomar.
Den ende läkaren i hela socknen stod handfallen utan kunskap om sjukdomen eller verksamma mediciner, så myndigheterna beslutade att anlita ännu en kvacksalvare. Det var en kvinna vid Säteriområdet som värmde och stöpte bly och smörjde på huden. Behandlingen lär ha varit mycket smärtsam. Men inte heller hon lyckades bota någon.
1906 försökte en annan lycksökare, massör Öbrink, att bota svåra sjukdomar med vatten från Digerkälla brunn. Även han misslyckades. 1911 steg dödssiffran i tuberkulos till 51, plus att tio avled i lunginflammation. Samma år flyttade socknens ende läkare och under det närmaste året vikarierade 12 personer på tjänsten.
Dessa stafettläkare hade många patienter som sökte för lunginflammation och difteri, men också personer som skadats i det tunga, hårda och ibland farliga arbetet på bruket.
Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos startade med uppropet att sjukdomen skulle bekämpas ”med alla till buds stående medel”. Den förste att underteckna uppropet var kronprins Gustaf, sedermera Gustaf V.
Pengar samlades in till dispensärer, sanatorier och senare även till skärmbildsbussar, samt till forskning kring den fruktade sjukdomen. Den första dispensären låg i Uppsala där lungsjuka och deras familjer kunde undersökas, få information och råd om sjukdomen, samt visst understöd. Nationalföreningen bidrog även med pengar till nya sanatorier för lungsjuka.
1912 behandlades 59 fall av difteri, samt 25 fall av lungsjukdomar i Västanfors. Den tyske senatorn Emil Possehl, som ägde Fagersta bruk AB, reagerade på sjukvårdsbristen och beslutade att betala läkarens hela lön, men framför allt stå för kostnaden för att bygga ett riktigt sjukhus.
Det blev stor strid mellan de politiska makthavarna om var i socknen sjukhuset skulle placeras. Många ansåg det självklart att huvudorten Västanfors skulle få sjukhuset. Vid en kommunalstämma 1912 förlorade Västanfors omröstningen och sjukhuset, Vilhelminahemmet kallat efter Pohsells hustru, byggdes i Fagerstas centrum.
Sjukhuset var väldigt modernt för sin tid och hade operationsrum och plats för 18 inneliggande patienter. Det drevs helt av Fagersta bruk. Många i socknen fick vård vid Vilhelminahemmet under de kommande åren.
Ola Wahlsten
Fakta/Tuberkulos
Även kallad TBC, är en infektionssjukdom som oftast orsakas av tuberkelbakterien Mycobacterium tuberculosis. Tuberkulos drabbar framförallt lungorna, men kan även angripa andra organ som centrala nervsystemet, könsorganen, blodet, skelettet, leder eller huden. Tuberkelbakterien upptäcktes och renodlades 1882 av Robert Koch. Han fick nobelpriset i medicin 1905. Ända fram till 1975 vaccinerades barn i Sverige mot sjukdomen.