Anders Södergård om sin nya bok om vikten av fysisk aktivitet i kampen mot cancer

Fagerstabördige Anders Södergård är känd som en väldigt omtyckt läkare. Men också för att han under många år fört den tuffa kampen mot en hjärntumör och de svåra biverkningar behandlingen ger. Fagersta Nyheter har fått en intervju där han berättar om den bok han själv hade behövt som 25-årig ny cancerpatient för 16 år sedan.

Vad handlar din nya bok om?

– Jag tror att det såddes ett frö till den redan för tio år sedan när jag skrev självbiografin Strålmannen. Den nya boken har titeln CANCERKAMPEN – boosta dig med fysisk aktivitet och är en faktabok där jag sammanställt den gedigna forskning som finns på cancer och träning. Med hjälp av fysisk aktivitet verkar man kunna förstärka de cancerdödande effekterna av cellgifter och strålning samt ökar chanserna att överleva och slippa att drabbas av återfall i sin cancer. Det finns väldigt stark evidens för hur fysisk aktivitet lindrar biverkningarna av alla behandlingar, bland annat den svåra cancerrelaterade utmattningen som kallas fatigue samt smärtor, nervpåverkan och lymfödem med mera. Det ökar också möjligheterna för patienterna att lyckas ta sig igenom alla planerade behandlingar, något som i sin tur ökar chansen till optimala resultat.

– Men det som jag ändå tycker är det allra viktigaste är att de som tränar upplever en ökad livskvalitet. Det handlar delvis om att man mår bättre rent fysiskt och blir delaktig i behandlingen som ett sätt att aktivt motarbeta sin cancer. Som en patient uttryckte det: ”Det känns bra, för man vill fan ge igen.”

Vad var det som fick dig att skriva den?

– Jag vill sprida kunskapen om hur mycket man faktiskt kan påverka själv när det kommer till cancerbehandlingar, information som jag själv skulle ha behövt när jag fick min cancerdiagnos i april 2006.
Om någon hade berättat för mig att det var viktigare än någonsin att jag höll mig i form och var redo inför den avancerade hjärnoperationen så hade jag spenderat de 10 symtomfria dagar jag hade på sjukhuset till att bygga upp kroppen istället för att bryta ned den med inaktivitet och en massa tröstande onyttigheter som jag smällde i mig.

– Om det var något jag var bra på så var det ju träning, ändå tränade jag inte en enda gång inför operationen. Jag tror att det berodde på att jag var rädd, rädd för att försämra något. När jag sedan skulle påbörja strålbehandlingen fick jag till och med det direkta rådet att inte träna, trots att det redan där i början av 2000-talet fanns tillräckligt med kunskap för att de snarare borde ha pushat i andra riktningen. Jag visste inte då att det kunde vara bra att träna under behandlingen men kunde inte se något alternativ just då. Jag som redan hade lagt ned otroligt mycket tid på att komma tillbaka efter den där sjukhusperioden och alla komplikationer som följde.

– Jag hade behövt höra: ”Anders, för att du lättare ska kunna ta dig igenom strålningen och förbättra effekten av den ska vi lägga till ett träningsschema. Vi anpassar det efter vad du tycker mest om att göra, och så får vi förstås anpassa efter dagsformen och om behandlingen skulle göra att du mår väldigt dåligt. Men genom att vara regelbundet fysiskt aktiv under hela behandlingsperioden kommer vi faktiskt kunna minska sidoeffekterna av strålningen.”
Jag skrev helt enkelt boken jag själv skulle ha behövt.

Vem riktar den sig till?

– Jag tycker det välrenommerade företaget BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) uttryckte det väldigt bra i sin fina recension: ”Boken kan med fördel sättas i händerna på alla som kommer i kontakt med någon form av cancer som patient eller anhörig.”
Dessutom tror jag att många inom vården kan ha nytta av den.

Hur mycket tid ägnar du åt skrivandet, respektive jobb?

– Oj, det är nog väldigt mycket tid som går åt till skrivandet, jag vågar knappt räkna efter, säger Anders och skrattar till. Jag ser det verkligen inte som ett jobb men måste erkänna att det emellanåt varit väldigt slitsamt det senaste året.

Var arbetar du numera?

– Jag är anställd på 60 procent i mitt eget bolag och den omfattningen gäller för allt det jag ser som jobb, vilket framförallt är det jag gör som läkare. Det handlar bland annat om att vara skolläkare och företagsläkare samt tillsammans med en psykiater vara medicinskt ansvarig för ett behandlingshem.

Vad är det som gör författandet stimulerande?

– Det undrar faktiskt jag också. Jag vet inte riktigt varför det tilltalar mig så mycket men det har nog delvis att göra med att jag får utlopp för den kreativa sidan av min personlighet. Jag har en ganska speciell relation till ord, bokstäver och meningar och tycker att det är fascinerande hur en enkel men träffsäker mening kan skaka en i grunden och ge upphov till starka känslor.

Skulle du vilja ägna mer tid åt författandet?

– Absolut, och jag kommer garanterat att skriva fler böcker. Nackdelen med författandet är att det är så stillasittande men jag har hittat en del sätt att jobba med böcker medan jag tränar, till exempel när jag är ute och springer. Då brukar det även komma en massa idéer till böcker eller föredrag, jag måste alltid ha med mig något så att jag kan skriva ned dem direkt.

Hur är det med din egen hälsa efter att du fick ett anfall/stroke eller vad det var?

– Ja, det var faktiskt en stroke. Patienter som gått igenom tuffa cancerbehandlingar och sedan överlever har en ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar. Där har vi förresten ytterligare ett skäl till varför fysisk aktivitet är extra viktigt för oss cancerpatienter. Själv gick jag igenom en intensiv strålbehandling i slutet av 2006 och även om man försöker koncentrera strålningen till tumören så träffas förstås en mängd andra strukturer i hjärnan, däribland blodkärlen. Strålskadade kärl ökar risken för både blodproppar och blödningar.

– Men något som var värre än stroken var att jag samtidigt fick besked om att den del av hjärntumören som inte kunde opereras bort hade reaktiverats. Och att det dessutom fanns ett par tumörmisstänkta förändringar till som inte syntes på magnetkamerabilderna tio månader tidigare. Efter det här beskedet har jag gjort en mängd undersökningar och nu säger de sig vara rätt säkra på att förändringarna ”bara” är gamla infarkter och strålskadade blodkärl. Jag får gå på tätare kontroller ett tag framöver.

– Som tur var påverkade inte hjärninfarkten motoriken men däremot gjorde en hel del komplikationer att jag blev sängliggande i ett par veckor och inte ens kunde gå hem på egen hand när jag skrevs ut. Och då bor jag bara en dryg kilometer från sjukhuset i Örebro. Jag fick börja om från ruta ett med träningen och kände att jag verkligen inte orkade göra det en gång till. Men det orkade jag förstås, jag menar – fanns det något alternativ?

– Jag satsade extra mycket på konditionsträning eftersom det har visat ge väldigt positiva effekter på minnesstrukturerna som kallas hippocampus, det var nämligen där hjärninfarkten inträffat. Jag har nog aldrig upplevt vägen tillbaka som så kämpig. Men efter ett halvår sprang jag faktiskt halvmaran på personbästa. Resultatet kvittar egentligen men det var ett riktigt styrkebesked och ett härligt sätt att avsluta rehaben på. På de senaste magnetkamerabilderna kan man inte längre se något spår av infarkten.

– Läkarna har hårdgranskat bilderna och konstaterat att jag drabbats av en strålinducerad vaskulopati vilket förenklat är en sjukdom i blodkärlen och kärlväggarna vilket gör att proppar kommer fortsätta att uppstå. Därtill finns en förhöjd risk för blödningar. Det här har även lett till hål i den livsviktiga blod-hjärnbarriären vilket är lite svårt att förklara vad det innebär, men bra är det inte.

– Det finns en liten chans att kärlsjukdomen läker eller åtminstone stabiliseras, men som det är nu får jag räkna med fler strokes. Det känns mer än någonsin som en bomb i skallen. Jag har visserligen länge jobbat med förhöjda risker men det var ändå obehagligt omskakande att få det här beskedet.

– Det är inte mycket att göra åt kärlskadorna med livsstilen, men däremot finns det en del jag kan påverka med kosten och den fysiska aktiviteten. Det senare handlar inte om att öka antalet träningspass per vecka eftersom det ändå inte skulle ge så många fler hälsomässiga fördelar än jag redan har med min nuvarande träningsnivå. Däremot kan jag göra en hel del för att undvika långvarigt stillasittande och inaktivitet. Hälsoeffekterna av regelbundna bensträckare och lågintensiva promenader ska inte underskattas!

– Det senare tror jag många kommer begripa bättre efter att ha läst CANCERKAMPEN som kommer ut på tisdag. I mitt fall har cancern varit en mycket mindre kamp att utkämpa än den jag tvingas föra mot biverkningarna från cancerbehandlingarna. Priset för återfallsfrihet är många gånger högt.

Och slutligen, vad hoppas du att boken ska leda till?

– Jag skulle bli jätteglad om den kunde hjälpa till att motionsrevolutionera cancervården i Sverige, vi ligger lite efter många andra länder när det kommer till cancer och träning. Många cancerpatienter skulle kunna må så mycket bättre och få bättre resultat av behandlingarna. Jag hoppas att de patienter som läser ska känna sig peppade och låta träningen bli ett verktyg för att kunna uppleva hälsa fastän man är sjuk.

Ola Wahlsten

%d bloggare gillar detta: